“Jag kan rida. Jag är inte rädd”

I två års tid har jag matat mig med den positiva känslan av att "Jag kan rida. Jag är inte rädd".  Så igår i Lycksele var det dags att testa min nya tes.

För två år sedan undrade jag om man var tvungen att gå sidledes i stallgången för att klara sig fram oskadd. Nu har dottern ridit i två år och jag har agerat stöd och ankare. Hon har övervunnit sina rädslor och jag...? Nu ska jag också upp på en häst. Tack Mötesplats Lycksele för möjligheten.

Tränsa (på med betsel...). Helt ok. Leda ut hästen i min takt. Ja. Sitta upp. Yes. Sitta mig på hästryggen och känna mig trygg. Fantastiskt. Får hästen att skritta. Själv! Styr den. Med korta tyglar.  Med inner- och ytterskänkel (mina ben). Och så med min blick! När jag tittar åt dit jag vill att vi ska fara (och inte åt det håll hästen är på väg) får jag kraft att föra den dit. "Bra jobbat" ropar instruktören och "Starka skulderblad" och får mig att slappna av i benen och föra fram dem för bättre balans. 

Dags att skänkla på (sparka hälarna i sidan) för trav. Och nu skumpar jag upp och ner. Sitter kvar. "Gå in i lätt trav" sa ridläraren och tydligen kan man sitta upp och ned på varannat steg. Även jag! 

Och jag styr fortfarande hästen och ja. Jag har riktigt roligt! 

Jag har övervunnit min rädsla och till och med att jag har kul! Det är det här det handlar om livet.  Att utmana sig själv. Och jag är så lycklig över att jag och Johanna får hjälpa medarbetare i livet med detta och skapa tryggare, roligare liv.

“Jag kan rida. Jag är inte rädd”
Spread the love

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 4 =